Tioisjubloggen.se

Tioisjubloggen.se

...nä..zzz..tan alltid morgonpigg...

Om du aldrig vågar pröva dina vingar, hur ska du då kunna veta om du kan flyga? Och om det visar sig att du inte kunde flyga, då kan du alltid försöka igen.

...och hur blir det då...när man får övergångsbesvär på riktigt...

2013Posted by Eva Smedberg Sun, April 27, 2014 09:05:57

Jag är nog på väg in i klimakteriet. Visserligen är det ingenting i kroppen som tyder på det eller...vissa...delar av den, ser ut att ha passerat bäst före datum för längesen, men det är mer humöret det handlar om.

Det är lite, eller ganska mycket, klimakterie-likt och det krockar lite grand, eller ganska mycket, med den övriga världen. Jag är fortfarande snäll och intresserad och så...men...men...jag har tröttnat på en del saker, en del människor. Missförstå mig rätt.

Jag älskar fortfarande det goda samtalet. Det där samtalet där man ger och tar och får. Det där samtalet där man pratar om livet och om med- och motgångar och där man pratar båda två eller alla tre. Men vissa människor tror, på fullaste allvar, att deras egna, och bara deras egna, göranden, är lika viktiga varje gång man ses. De är tysta medan du pratar men det är bara för att samla luft, för det kommer ingen intresserad följdfråga. De kan till och med säga: Var var jag nu? och så fortsätter de att prata.

Ett tag trodde jag att felet enbart låg hos mig, att jag, helt enkelt, var för bra på att lyssna och för tråkig rent personmässigt. Det sistnämnda är nog lite sant, men dessa människor gör likadant med alla, och jag undrar liksom: Tröttnar de aldrig...på sig själva? Jag har i alla fall tröttnat, så igår satte jag en stor osentimental punkt för en sådan vänskap. Hon lär inte märka något, för hon vet lika lite om mig idag, som för tio år sedan...

Något som inte kändes lika osentimentalt var när jag, för några veckor sedan, installerade appen Instagram follower på min mobil. Det tog inte många minuter förrän den där förbannade appen talade om att fyra Igers hade slutat att följa mig på Instagram.

Jag blev först förvånad eftersom en av dessa är en mycket nära vän till mig. Vi påbörjade det "goda samtalet" för över tjugo år sedan och vi pratar fortfarande. De tre andra, känner jag inte i det riktiga livet, men vi har följt varandras bilder i cirka två år.

När förvåningen hade lagt sig blev jag lite sådär halvt om halvt förbannad och pyttelite stött, för deras bilder var minsann inte heller så himla bra! Och jag tror att det var i skarven mellan att vara pyttelite stött, till att bli primitivt sårad som jag, likt pricken över det berömda i:et, blockerade dem. -HA där fick ni!! Det kändes gött eller nej, det kändes inte alls bra men jag hade i alla fall fått det sista ordet...

Några dagar senare ringde den jättenära vännen och frågade om jag hade slutat med Instagram. -Nej, svarade jag lite beskt och betonade att det faktiskt var hon som hade slutat att följa mig. -Neej, svarade den jättenära vännen. -Joo, svarade jag och tänkte på min app och tänkte på hur konstigt det hade känts och tänkte att...-Varför skulle jag sluta följa dig!?! frågade vännen. -Tjaa, inte vet jag. Du kanske tycker att jag hör av mig för dåligt. -Meen det har du ju alltid gjort, svarade den jättenära vännen.

Och då slog det mig att man inte kan lita på Instagram follower. Den visar lite hit och dit, hur som helst, så nu är den borttagen. Och en vacker dag, när jag kan med, då ska jag fråga gbgmamman, och två andra om vi kan vara kompisar igen...Ha den finaste söndagen!!







  • Comments(4)//www.tioisjubloggen.se/#post141