Tioisjubloggen.se

Tioisjubloggen.se

...nä..zzz..tan alltid morgonpigg...

Om du aldrig vågar pröva dina vingar, hur ska du då kunna veta om du kan flyga? Och om det visar sig att du inte kunde flyga, då kan du alltid försöka igen.

Plötsligt händer det!!!

2013Posted by Eva Smedberg Sat, April 26, 2014 08:56:32

Det känns fantastiskt euforiskt och befriande tillfredsställande, när dagen är slut och cykeln står parkerad i förrådet. Det är underbart på morgonen och eftermiddagen också, men på ett argt och ganska högljutt sätt. Jag älskar att svinga mig upp på cykeln men just nu, är det typ, det enda.

Jag cyklar till och från jobbet. Jag flåsar, flämtar och cyklar. Jag skäller på den ständiga motvinden, gormar åt att det går uppför så gott som hela vägen och svär åt att jag, fortfarande, inte har höjt sadeln på cykeln. Jag har förstått att de andra cyklisterna hör mig, för de vänder sig snabbt om när de har swischat förbi, och då flämtskäller jag lite på dem också.

Vid busshållplatsen i Brunnsbo domnar benen och jag har tyckt mig märka att människorna som står där och väntar på bussen, liksom håller andan när jag kommer ångandes. För det är vid busshållplatsen, som tanten i den vita cykelhjälmen, brukar dra förbi mig. Hon har lärt sig att om jag cyklar på den högra sidan, då kan hon lugnt hålla sig kvar där, för jag kommer sekunden senare att vingla över på den vänstra sidan. Vi har ännu inte krockat och det är inte tack vare mig.

Jag försöker upprätthålla någon form av stolthet förbi den där hållplatsen. Jag flåsar inte, svär inte men när jag har kommit några hundra, eller kanske tjugo meter bort, då får jag syrebrist och ramlar, mer eller mindre, av cykeln. Jag tänker att aldrig ALDRIG AALDRIIG mer och fy f_n vad det är fult i Brunnsbo. Jag stapplar fram med axlarna hängandes över styret, medan benen är kvar någonstans borta vid hållplatsen. Jag stannar inte och väntar in den eftersläpande kroppen. Jag måste vidare, framåt och jag har 1,1 mil kvar.

Jag tar vägen över Sveriges största kyrkogård och känner mig på något underligt sätt väldigt nära människorna som vilar där. Vägen lutar brant, alltså vi snackar brant, uppför och ibland ser det ut som om det är någorlunda platt, men det är bara en synvilla. Backarna tar jag på ren vilja, för det var den sträckan, som jag och sambon bråkade om, när vi övningscyklade till mitt jobb för några veckor sedan.

Han tyckte att det var absurt att jag gnällde över motvindsraksträckan vid busshållplatsen i Brunnsbo, när kyrkogårdsbackarna tycktes vara konstruerade av djävulen själv. Jag har, halvt om halvt, erkänt att det var idiotiskt, men å andra sidan hade jag inte cyklat alls, med hans inställning.

Alltihop började för en månad sedan och jag förstår inte riktigt hur det gick till. Jag hade en kund som berättade att hon och hennes 60-åriga tvillingsyster brukar ta cykeln ifrån Kortedala till exempelvis Stenungsund. Hon berättade målande om hur de stannade på vägen, luktade på blommorna och tog sig något gott att dricka. Det lät så mysigt att jag, på stående fot, bestämde mig för samma sak, men att jag skulle gå ut lugnt ??!!?? genom att börja med att ta cykeln till jobbet.

Jag brukar inte vara sådär jättepetig med att slutföra sådant, som känns jätteunderbart att tänka. Det räcker oftast med att nämna att jag NOG ska börja, för i regel är den jätteunderbara tanken, jättejobbig i verkligheten, och då blir mitt minne jättekort. Men så råkade jag stöta på kunden och när hon frågade mig hur det gick, gömde jag bilnyckeln och sa att jag var i startgroparna. I själva verket visste jag inte ens, om cykeln fortfarande stod kvar i förrådet.

Det krävdes lite övertalning för att sambon skulle följa med på en övningscykeltur till mitt jobb. Men det gick och på bron, mellan Hisingen och Marieholm, cyklade min kund förbi!!! Jag brukar inte ha tur men då hände det och My mission was completed!!!







  • Comments(6)//www.tioisjubloggen.se/#post140