Tioisjubloggen.se

Tioisjubloggen.se

...nä..zzz..tan alltid morgonpigg...

Om du aldrig vågar pröva dina vingar, hur ska du då kunna veta om du kan flyga? Och om det visar sig att du inte kunde flyga, då kan du alltid försöka igen.

...vi kan dricka maskrosvin och äta brännässelsoppa varje dag...om vi vill...

2013Posted by Eva Smedberg Tue, April 29, 2014 05:57:57

Jag har en trädgård...i etage.

På det nedre planet står ett förråd och ett fotbollsmål och gräsmattan bär tydliga spår av att det har spelats en hel del matcher på den där lilla plätten. Varje år har jag, optimistiskt och med en grym skaparlust, satt upp både solcellslampor och blomkrukor lite här och var på det nedre planet. Varje år har sönerna tagit en paus ifrån sitt fotbollsspelande ungefär två dagar efter det att jag har dekorerat. I alla år har jag förvånat upptäckt att, även om allting ser helt och fint ut på håll, så ramlar grejerna isär om man kommer för nära. Och jag måste nog erkänna att jag är imponerad av sönerna. För hur i he...te lyckas man laga fyra solcellsslampor utan klister???

Nu är det ju just inte de trasiga dekorationerna, som är det största bekymret med den här trädgården. Problemet är inte heller maskrosorna i de grusgångar, som den förre ägaren krattade varje dag. Jag krattar faktiskt också och det går ganska smärtfritt eftersom gruset är borta och jorden ser ut som ett törstigt månlandskap. Hur maskrosorna kan växa sig så höga där, är en gåta? Problemet är inte heller kirskålen, som påminner om en inneboende som helt enkelt liksom har tagit över alltihop. Brännässlorna i rabatten vid stenmuren är inte heller något problem. Man kan plocka den när bladen är små och göra soppa på den. Tyvärr har jag i alla tider, påbörjat mitt nya hälsosamma liv, när brännässlorna har vuxit till sig och då blir inte soppan lika nyttig, sägs det. Problemet är inte heller var man skall börja påta, för det är den stora spaden som gäller.

Nej. Bekymret är att man...någon...vem som helst skulle börjat med det där trädgårdsarbetet för längesen. Så eftersom man...någon...vem som helst har missat det, då är det ju, liksom, för sent. God Tisdag!!





  • Comments(0)//www.tioisjubloggen.se/#post142

...och hur blir det då...när man får övergångsbesvär på riktigt...

2013Posted by Eva Smedberg Sun, April 27, 2014 09:05:57

Jag är nog på väg in i klimakteriet. Visserligen är det ingenting i kroppen som tyder på det eller...vissa...delar av den, ser ut att ha passerat bäst före datum för längesen, men det är mer humöret det handlar om.

Det är lite, eller ganska mycket, klimakterie-likt och det krockar lite grand, eller ganska mycket, med den övriga världen. Jag är fortfarande snäll och intresserad och så...men...men...jag har tröttnat på en del saker, en del människor. Missförstå mig rätt.

Jag älskar fortfarande det goda samtalet. Det där samtalet där man ger och tar och får. Det där samtalet där man pratar om livet och om med- och motgångar och där man pratar båda två eller alla tre. Men vissa människor tror, på fullaste allvar, att deras egna, och bara deras egna, göranden, är lika viktiga varje gång man ses. De är tysta medan du pratar men det är bara för att samla luft, för det kommer ingen intresserad följdfråga. De kan till och med säga: Var var jag nu? och så fortsätter de att prata.

Ett tag trodde jag att felet enbart låg hos mig, att jag, helt enkelt, var för bra på att lyssna och för tråkig rent personmässigt. Det sistnämnda är nog lite sant, men dessa människor gör likadant med alla, och jag undrar liksom: Tröttnar de aldrig...på sig själva? Jag har i alla fall tröttnat, så igår satte jag en stor osentimental punkt för en sådan vänskap. Hon lär inte märka något, för hon vet lika lite om mig idag, som för tio år sedan...

Något som inte kändes lika osentimentalt var när jag, för några veckor sedan, installerade appen Instagram follower på min mobil. Det tog inte många minuter förrän den där förbannade appen talade om att fyra Igers hade slutat att följa mig på Instagram.

Jag blev först förvånad eftersom en av dessa är en mycket nära vän till mig. Vi påbörjade det "goda samtalet" för över tjugo år sedan och vi pratar fortfarande. De tre andra, känner jag inte i det riktiga livet, men vi har följt varandras bilder i cirka två år.

När förvåningen hade lagt sig blev jag lite sådär halvt om halvt förbannad och pyttelite stött, för deras bilder var minsann inte heller så himla bra! Och jag tror att det var i skarven mellan att vara pyttelite stött, till att bli primitivt sårad som jag, likt pricken över det berömda i:et, blockerade dem. -HA där fick ni!! Det kändes gött eller nej, det kändes inte alls bra men jag hade i alla fall fått det sista ordet...

Några dagar senare ringde den jättenära vännen och frågade om jag hade slutat med Instagram. -Nej, svarade jag lite beskt och betonade att det faktiskt var hon som hade slutat att följa mig. -Neej, svarade den jättenära vännen. -Joo, svarade jag och tänkte på min app och tänkte på hur konstigt det hade känts och tänkte att...-Varför skulle jag sluta följa dig!?! frågade vännen. -Tjaa, inte vet jag. Du kanske tycker att jag hör av mig för dåligt. -Meen det har du ju alltid gjort, svarade den jättenära vännen.

Och då slog det mig att man inte kan lita på Instagram follower. Den visar lite hit och dit, hur som helst, så nu är den borttagen. Och en vacker dag, när jag kan med, då ska jag fråga gbgmamman, och två andra om vi kan vara kompisar igen...Ha den finaste söndagen!!







  • Comments(4)//www.tioisjubloggen.se/#post141

Plötsligt händer det!!!

2013Posted by Eva Smedberg Sat, April 26, 2014 08:56:32

Det känns fantastiskt euforiskt och befriande tillfredsställande, när dagen är slut och cykeln står parkerad i förrådet. Det är underbart på morgonen och eftermiddagen också, men på ett argt och ganska högljutt sätt. Jag älskar att svinga mig upp på cykeln men just nu, är det typ, det enda.

Jag cyklar till och från jobbet. Jag flåsar, flämtar och cyklar. Jag skäller på den ständiga motvinden, gormar åt att det går uppför så gott som hela vägen och svär åt att jag, fortfarande, inte har höjt sadeln på cykeln. Jag har förstått att de andra cyklisterna hör mig, för de vänder sig snabbt om när de har swischat förbi, och då flämtskäller jag lite på dem också.

Vid busshållplatsen i Brunnsbo domnar benen och jag har tyckt mig märka att människorna som står där och väntar på bussen, liksom håller andan när jag kommer ångandes. För det är vid busshållplatsen, som tanten i den vita cykelhjälmen, brukar dra förbi mig. Hon har lärt sig att om jag cyklar på den högra sidan, då kan hon lugnt hålla sig kvar där, för jag kommer sekunden senare att vingla över på den vänstra sidan. Vi har ännu inte krockat och det är inte tack vare mig.

Jag försöker upprätthålla någon form av stolthet förbi den där hållplatsen. Jag flåsar inte, svär inte men när jag har kommit några hundra, eller kanske tjugo meter bort, då får jag syrebrist och ramlar, mer eller mindre, av cykeln. Jag tänker att aldrig ALDRIG AALDRIIG mer och fy f_n vad det är fult i Brunnsbo. Jag stapplar fram med axlarna hängandes över styret, medan benen är kvar någonstans borta vid hållplatsen. Jag stannar inte och väntar in den eftersläpande kroppen. Jag måste vidare, framåt och jag har 1,1 mil kvar.

Jag tar vägen över Sveriges största kyrkogård och känner mig på något underligt sätt väldigt nära människorna som vilar där. Vägen lutar brant, alltså vi snackar brant, uppför och ibland ser det ut som om det är någorlunda platt, men det är bara en synvilla. Backarna tar jag på ren vilja, för det var den sträckan, som jag och sambon bråkade om, när vi övningscyklade till mitt jobb för några veckor sedan.

Han tyckte att det var absurt att jag gnällde över motvindsraksträckan vid busshållplatsen i Brunnsbo, när kyrkogårdsbackarna tycktes vara konstruerade av djävulen själv. Jag har, halvt om halvt, erkänt att det var idiotiskt, men å andra sidan hade jag inte cyklat alls, med hans inställning.

Alltihop började för en månad sedan och jag förstår inte riktigt hur det gick till. Jag hade en kund som berättade att hon och hennes 60-åriga tvillingsyster brukar ta cykeln ifrån Kortedala till exempelvis Stenungsund. Hon berättade målande om hur de stannade på vägen, luktade på blommorna och tog sig något gott att dricka. Det lät så mysigt att jag, på stående fot, bestämde mig för samma sak, men att jag skulle gå ut lugnt ??!!?? genom att börja med att ta cykeln till jobbet.

Jag brukar inte vara sådär jättepetig med att slutföra sådant, som känns jätteunderbart att tänka. Det räcker oftast med att nämna att jag NOG ska börja, för i regel är den jätteunderbara tanken, jättejobbig i verkligheten, och då blir mitt minne jättekort. Men så råkade jag stöta på kunden och när hon frågade mig hur det gick, gömde jag bilnyckeln och sa att jag var i startgroparna. I själva verket visste jag inte ens, om cykeln fortfarande stod kvar i förrådet.

Det krävdes lite övertalning för att sambon skulle följa med på en övningscykeltur till mitt jobb. Men det gick och på bron, mellan Hisingen och Marieholm, cyklade min kund förbi!!! Jag brukar inte ha tur men då hände det och My mission was completed!!!







  • Comments(6)//www.tioisjubloggen.se/#post140

..man kanske ska lugna ner sig...och skriva sedan...

2013Posted by Eva Smedberg Thu, November 28, 2013 07:08:07

Jag tycker många gånger synd om de gröna kaninerna på Liseberg, som i stekande sol och bistert regn, går omkring i nöjesparken och glatt vinkar till alla barnen. Och barnen vinkar glatt tillbaka, skakar hand och klappar och kramar för det mesta...men jag har sett ett förskräckt barn nocka till en kanin så att huvudet nästan flög av. Och precis när man tror att samhället inte kan bli mycket värre, då åtalas en man för sexuellt ofredande mot en...Lisebergskanin...och kalla mig gärna gammalmodig...men jag vet faktiskt inte vad den läggningen kallas.

Och igår, när jag hade skrivit av mig om hemtjänsthistorien, och var fulladdad med argument och pyttelite på krigsstigen, då träffade jag, givetvis, två helt underbara undersköterskor i hemtjänsten. Och trots att gårdagens inlägg inte handlade om alla dom 100 som är bra, så kände jag mig, lite, som en förrädare och, ganska mycket, som en gnälltant.

Och eftersom jag, igår, var pyttelite på krigsstigen, så ringde jag upp en kund när det hade gått tio minuter över tiden och sa glatt men tvärsäkert: Godmorgon :) Du ska vara på fotvård klockan halv nio. Ja, jag vet, svarade min kund glatt. Den tjugonionde, på fredag. Just det, svarade jag menande...och när det, liksom hördes, att det sakta sakta sakta gick upp för mig att det inte var fredag, började min kund gapskratta och sa: Jag har lagt fram lappen här så att jag inte ska glömma bort tiden...tuuuur att vi har känt varandra länge...och det är härligt med ett gott skratt på morgonen, även om veckan helt plötsligt blir två dagar längre...

Och igår fick jag ett par underbart vackra hemmastickade raggsockar, som är det bästa jag vet. Dom ska jag bara ha vid speciella tillfällen, sa jag och kramade om min kund. Då kan la du sätta på dig dom på julafton då, sa en annan kund...

Nu är klockan alldeles för mycket så ha en bra TORSDAG!!



  • Comments(0)//www.tioisjubloggen.se/#post124

Till vissa i hemtjänsten...

2013Posted by Eva Smedberg Wed, November 27, 2013 06:46:50

Jag har alltid försvarat undersköterskorna i hemtjänsten och försökt vara så tillmötesgående och flexibel jag kan, i min kontakt med dom. Deras arbetssituation är, minst sagt, slitsam...Å andra sidan är väl allas arbetssituation ganska tuff, men ingen yrkesgrupp blir så nedvärderad som just undersköterskorna i hemtjänsten.

Jag har full förståelse för att många därför utvecklar ett slags pansarhud för att klara av att stå emot och överleva det gnäll och den obefogade kritik som dagligen regnar över dom. Jag förstår också att det blir fullständigt omöjligt att självkritiskt granska sin egen arbetsinsats, när det enda man får höra är hur dåligt allting är.

Jag känner många helt suveräna undersköterskor i hemtjänsten och jag hoppas verkligen att dom vet att jag tycker att dom gör ett fantastiskt arbete!! Men nu är tonen mellan mig och viss hemtjänstpersonal aningen ... kylig.

Jag har en kund som vi kan kalla för Rosa. Hon är en mycket speciell kvinna. Hon är envist bestämd, svår att komma in på livet men hon har en befriande humor, och det är genom den vi har kommit att stå varandra väldigt nära. Hon lever sitt liv instängd i sin tvårumslägenhet, har just inte så mycket att se fram emot och därför har fotvårdsbesöken blivit ganska viktiga för henne. Och vi har verkligen roligt!

För en tid sedan ringde Rosa till mig och bokade tid för ett besök och ganska omgående fick jag ett sms ifrån hemtjänsten som talade om, att dom inte hade någon personal som kunde följa med henne till kliniken vid det klockslaget, så jag skulle ringa tillbaka till Rosa och boka om tiden. Det var absolut inga problem för mig, eftersom jag vet hur stressigt personalen har det många gånger.

Jag möblerade om bland mina bokningar för att få till en tid som passade hemtjänsten, vilket resulterade i att jag fick gå in och arbeta en lördag. Men som sagt. För mig var det inga problem. Efter att ha ringt Rosa och bokat om besöket, skickade jag iväg ett sms till hemtjänsten, där jag skrev ner den nya tiden och när jag fick ett: Jättebra!! tillbaka, då visste jag att saken var fixad.

Så kom dagen då hemtjänsten skulle hjälpa min kund med att komma till fotvårdsbehandlingen. Det gick tio minuter över tiden och när det hade gått tjugo minuter ringde jag upp Rosa som talade om att: Nej!! Ingen hade kommit för att hämtat henne.

För att göra en lång historia kort, så kom Rosa några veckor senare och jag förväntade mig nog att hemtjänstpersonalen skulle säga något om det som hade hänt. Men istället för en ursäkt blev dom sura på mig när jag frågade: Vem ska jag debitera för det uteblivna fotvårdsbesöket? för det är varken första, andra eller tredje gången detta händer! Personalen tittade då surt på mig, skruvade lite på sig och sa att dom skulle prata med sin samordnare.

När Rosa sedan var klar och skulle hämtas, dök det upp en riktig tuffing som nonchalant sa: Nästa gång, tycker samordnaren, att du ska ringa till hemtjänsten dagen innan eller så kan vi bestämma att Rosa kommer till dig en speciell dag var sjunde vecka. Vilket bra förslag, så gör vi!!! utbrast jag och när tuffingen stolt sträckte på sig förstod jag att hon inte förstod ironin i det, för Rosa har kommit till mig var sjunde vecka i fem års tid.

Jag har inte sagt något mer om betalningen, för det mesta går ändå i skatt, och jag tror faktiskt inte att jag har lust att betala någon mer kommunalskatt. För oavsett vilken befattning man har i kommunen så tycks man glömma bort varifrån man får sin lön, och många tycks tro att pengarna bara kommer in någonstans...ovanifrån. Och eftersom viss hemtjänstpersonal tycker att det är helt ok att arbeta gratis en speciell timme var sjunde vecka, då kanske man skulle införa det, som en slags ny besparingsåtgärd.

Nu kräver jag inte att personalen ska veta hur tufft det är att driva ett eget företag, att man inte kan sjukskriva sig så fort man tycker att man känner sig lite dålig eller att man inte kan ta fem veckors semester, trots att man kanske behöver det. Men jag tycker nog att man bör vara medveten om att små egna företagare också betalar kommunalskatt. Och man bör nog vara medveten om att den skatten betalar löner, sjukskrivningar och semestrar för all personal inom kommunen.

Jag kommer att fortsätta med att försvara undersköterskorna i hemtjänsten och jag tycker fortfarande att dom gör ett fantastiskt arbete. Men jag tycker att det är så enastående dåligt att dom väljer att bli sura på mig, istället för att pressa ur sig en pytteliten ursäkt...















  • Comments(2)//www.tioisjubloggen.se/#post123

...en stunds självrannsakan...om jag får be...

2013Posted by Eva Smedberg Sun, November 24, 2013 07:09:06

Den riktiga anledningen till varför jag startade upp den här bloggen igen, var för att komma igång med skrivandet. För jag har planer på att skriva en bok. Nu har jag visserligen redan skrivit en liten tunn bok men den har jag kramat ihop, skrynklat till och gömt undan längst ner i strumplådan.

Men jag har ett litet litet problem som jag måste komma förbi för att kunna skriva den riktiga boken. Jag måste komma på en psedonym, ett författarnamn som är så bra, så att ingen någonsin kommer att förstå att boken är skriven av en ganska intetsägande 47-årig trebarnsmamma.

Missförstå mig rätt. Jag är en jättespännande person...för den som gillar att hänga med någon som är helt uppriktig och som är lite sådär hejsanhoppsan i humöret. Och för att stå ut med mig måste man också vara en människa som, periodvis, rannsakar sig själv...annars gör jag det högt och tydligt. För det är ju den enklaste sak i världen att gå omkring här på jorden och tycka att det är fel på alla andra medan man själv är så himla bra.

Alla mår vi bra av en stunds självrannsakan, eftersom vi själva bidrar till att vissa saker återupprepas. Varje dag skäller jag på sönerna för att dom släpper sina skolväskor, fotbollsskor och benskydd tre centimeter innanför ytterdörren. Varje dag plockar jag upp sönernas skolväskor, fotbollsskor och beskydd tre centimeter innanför ytterdörren.

Nu vet jag inte riktigt vad detta hade med min psedonym att göra så slutsatsen får bli:

...om man gör som man alltid har gjort, då får man också samma resultat som man alltid har fått...

Ha en go söndag!!



  • Comments(10)//www.tioisjubloggen.se/#post122

...40 sekunder...

2013Posted by Eva Smedberg Sat, November 23, 2013 06:53:15

Vi har i alla år varit medvetna om att den dagen kommer då sönerna får se sig om efter en annan klubb att spela fotboll i. Och BK Häcken är tidigt väldigt tydliga på den punkten. När barnen blir ungdomar och kommer in i puberteten dvs 16 år, då får dom inte längre spela med i BK Häcken. Den åldern är nu sänkt till 15 år och utrensningen börjar redan vid 14 års ålder. Det är som det är med den saken och det är ingenting jag varken vill eller kan göra något åt. Men det är tillvägagångssättet som gör mig så..så..fly förbannad.

Jag tillhör dom som tycker att man naturligtvis ska ha ett första och ett andra lag, för det är varken roligt eller utvecklande för någon att vara på en plats som inte motsvarar var man själv befinner sig i livet. Naturligtvis ska lagen delas in efter hur långt varje spelare har kommit både när det gäller spelskicklighet och speluppfattning. Jag kan också förstå och acceptera att klubben lägger ner mer kraft på sitt första lag. Men jag har svårt för att acceptera hur nonchalant man behandlar sina fjortonåriga andralagsspelare.

Hallå!! Det är fjortonåringar ni har att göra med, som också brinner för att spela fotboll. Killarna är helt medvetna om att dom snart måste byta klubb men fram tills dess är dom ett lag, ett andralag, i klubben. Men för BK Häcken fungerar bara andralagsspelare som ett slags bänkvärmare åt första laget. Och man tycker nog att man skulle kunna kräva lite bredare engagemang av en klubb som varje sommar anordnar Gothia cup, världens största ungdomsturnering. Man skulle kunna tycka att klubben borde ha en djupare förståelse för idrottens betydelse för många små och stora människor men för ungdomar i synnerhet. Men fotbollens grundläggande budskap är bara viktigt under Gothia cup, en sommarvecka om året.

Igår var min ena pojk med som just bänkvärmare åt första laget. Till slut, när Häcken låg under med 2-0, fick han komma in på plan och han spelade i exakt...40 sekunder ...sedan blåste domaren av och matchen var slut. Sonen brukar aldrig någonsin säga någonting, så när han reagerar är det högt vatten. Han brukar ta saker för vad dom är...men inte igår.

...och det kändes skönt när en förälder tog orden ur munnen på mig och sa: -Det var ruttet gjort!

  • Comments(2)//www.tioisjubloggen.se/#post121

...ett sista ryck...

2013Posted by Eva Smedberg Fri, November 22, 2013 06:49:15

Det var ingen utskällning ..direkt.. men det gick i sin helhet ut på att: Vi är vuxna människor och fy f-n vad du är värdelös på att öppna din Hotmail och när man ringer till din mobil, då svara du inte i den, TROTS att vi har kommit överens om att vi skulle ha en bra kommunikation via dator och telefon.

Jag var förmodligen den som tyckte det mest av alla och därför erkänner jag mig skyldig på alla punkter. Jag erkänner och förlåt men jag har tröttnat på allt vad styrelsearbete och föreningsliv heter. Nu kan man ju inte tröttna hur som helst. Man är vuxen. Man har ett ansvar och man vill verkligen vara en duktig ledamot, i styrelsen för Sveriges Fotterapeuter i Västra Götaland.

Så igår kväll tog jag mig samman och öppnade min Hotmail. Det tog en bra stund innan Karlssons klistret hade lossnat ifrån mina fingrar. Och när jag hade läst igenom alla meddelanden som mina vänner i styrelsen hade skrivit till varandra, fylldes mitt hjärta av äkta värme, för i styrelsen sitter ett gäng driftiga tjejer med mycket "Go" i och jag kunde, för att vara helt ärlig, bara konstatera att min frånvaro inte märktes någonstans.

Det betyder givetvis inte, att det som inte var en utskällning, inte var sant ? Givetvis ska man som en ansvarsfull 47-åring fullfölja sitt uppdrag och nu har jag lovat att, på heder och samvete, göra det, tills uppdraget är slutfört. Och jag tänker fortsättningsvis inte bry mig om varför jag har tröttnat.

Det får, helt enkelt, vara okey att förbundets huvudstyrelse satsar rätt mycket krut på att gå baklänges in i framtiden. Det får vara okey att många medlemmar sitter på årsmötet och klagar på att ingenting görs, och sedan uteblir på de kurser som anordnas.

Jag kommer heller inte låtsas om att jag har tröttnat på att dividera om vilken utbildning som är bäst. Naturligtvis går det inte att jämföra två utbildningar, där den ena är på 22 veckor, medan den andra är på 1,5 år. DÄRMED inte sagt att den som har gått den längre utbildningen är en bättre fotvårdsspecialist, för mycket sitter i själva hantverket och i din förmåga att kunna "ta" människor.

Om dina kunder mår sämre efter ett besök hos dig, då spelar det ingen roll att du springer efter dom med betyget i högsta hugg och skriker att du faktiskt har världens längsta fotvårdsutbildning, dessa kunder kommer ändå inte tillbaka.

Men allt det där tänker jag inte låtsas om, för jag vill gå framlänges in i framtiden.

Ha en häääääärlig fredag!!!

  • Comments(2)//www.tioisjubloggen.se/#post120

YES!!!

2013Posted by Eva Smedberg Wed, November 20, 2013 06:47:32

Jag försover mig aldrig. Idag har jag gjort det...ÄNTLIGEN! :)) Ha en bra dagsmiley

  • Comments(2)//www.tioisjubloggen.se/#post119

Ett Göteborgsvarv på 30 minuter

2013Posted by Eva Smedberg Tue, November 19, 2013 06:15:43

Vad härligt det känns att säga att man ska gå till gymmet efter jobbet eller att visst kan man träffas, men man måste träna först...nämligen. Man säger ingenting om att träningen består i att promenera på ett löpband, i ett lite sådär halvbekvämt tempo, lite sådär halvbekvämt länge...så att man kan titta på andra som tycks träna riktigt sådär obekvämt hårt.

Igår var jag på gymmet ensam eftersom sonen tränade med annat. Lite funderingar hade jag på att stå över: Jaa vaddå?! Alla idrottsmän måste återhämta sig ibland, varva ner och komma i balans. Men när jag inte lyckades ge mig själv en enda sund anledning till att stanna hemma och när tankarna började snudda vid att det faktiskt är ganska tråkigt att promenera på ett löpband, då satte jag på mig kläderna och stack dit.

Väl hemma igen kunde jag stoltsera med att ha gjort 2 mil!!

- Men hur länge var du borta? frågade sambon och tittade på klockan.

- Aaa i ungefär 50 minuter, svarade jag svävande.

- Med tanke på att den snabbaste tjejen SPRINGER Göteborgsvarvet, alltså 2,1 mil, på lite över en timme, så är det ju grymt bra gjort, sa sambon.

- Ja, jag vet, svarade jag och brydde mig inte ens om att berätta att det dessutom hade tagit mig 5 minuter att hitta en parkeringsplats, 5 minuter i receptionen, 7 minuter att låsa in min jacka och 3 minuter att ta mig till löpbandet.

Om man går ett Göteborgsvarv på ca 30 minuter, då måste man väl för jösse namn få vila idag.

Ha en grym dag!!

  • Comments(2)//www.tioisjubloggen.se/#post118
Next »